1. Lägre kapitalbehov

En expansion resulterar praktiskt taget alltid i ett högre kapitalbehov. Lager, inventarier, kundfordringar och initiala kostnader binder kapital och kostar pengar. I en franchise är det i allmänhet och i vart fall alltid i högre grad franchisetagaren som investerar. Därmed undviker franchisegivaren en lika hög kapitalbindning.

2. Delat risktagande

Den affärsrisk som uppstår vid en expansion med franchisetagare kan delas upp i två delar. Den rent finansiella risken tas oftast i huvudsak av franchisetagaren. Skulle verksamheten gå med förlust är det franchisetagarens bolag som blir omedelbart drabbat. Det är dock inte ovanligt att franchisegivaren har tagit någon form av direkt finansiell risk, i form av leverantörskrediter, reverser etc.
Franchisegivaren tar dock en betydande kommersiell risk som skall särskiljas från den finansiella risken. En konkurs för franchisetagaren är en mycket tydlig kommersiell nackdel för franchisegivaren. Det är en nackdel i rekrytering och finansiering av nya franchisetagare. Vidare kan leverantörer som levererar till kedjan drabbas av kundförluster som i sin tur påverkar kedjans möjligheter till bra villkor negativt.

Det är alltså inte ett obefintligt risktagande för franchisegivaren. Men det faktum att man delar risken med franchisetagaren är ett ofta angivet argument.

3. Snabbare expansion

Att det går snabbare att expandera är ett ofta använt argument för franchising. Att det är ett snabbare sätt hänger samman med att franchisegivaren inte enbart slipper kapitalbindningen utan nyttjar också den ofta oöverträffade kraften i en nyföretagares ambition och driftighet. Den motivation som man finner hos den som skall eller nyss har startat sin verksamhet är en oerhörd kraft som saknar motsvarighet i någon annan. Denna kraft bär fram kedjan under de inledande uppbyggnadsåren och är svår eller omöjlig att uppbringa i en expansion med filialer och anställda.

4. Lokal motivation - Möjlighet och risk

De flesta håller med om att en egenföretagare har en högre motivationsgrad än en anställd. Och det argument som oftast framhålls är att motivationen är stark för att egenföretagaren har möjlighet att öka sin vinst. Detta äger självklart sin riktighet men den höga motivationsgraden bygger på en väsentligt starkare grund än så.

Möjligheten att tjäna mer pengar kan byggas in även i ett anställningsförhållande med hjälp av provisioner och bonus. Risken att förlora pengar är dock unikt för företagandet och går inte att lägga in i en anställning.

Den finansiella risken är påtaglig i allt företagande och inte bara för företagaren själv utan även för dennes familj. Det betyder att trycket på företagaren att inte misslyckas ständigt är närvarande och inte enbart när man är på jobbet. Att risken alltså är en viktig del av motivationen kan därför lätt förstås.

Den finansiella risken består av att förlora det egna kapitalet ägaren sätter in i bolaget samt den säkerhet som ägaren ofta får ställa för de lån som företaget tar. Därutöver kommer risken för förlorad inkomst under tider då företaget inte har råd att betala ut någon lön till företagaren, vilket är mycket vanligt oavsett om nyföretagaren startar sitt företag inom en franchise eller helt själv.

De allra flesta som blir egenföretagare har en mycket stark vilja att nå framgång och ”att lyckas”. Måttet på vad det innebär att lyckas varierar dock från person till person. Framgången mäts inte enbart i pengar även om pengar alltid är en del av ekvationen. Men att vara framgångsrik och lyckas skänker en tillfredställelse och en personlig prestige som inte skall underskattas som motivationsfaktor.

Den andra sidan av myntet är ju då självklart risken att misslyckas. Att misslyckas i sitt företagande och kanske tvingas sätta bolaget i konkurs är en hemsk tanke. Synen på konkurs är hos väldigt många att det är det definitiva misslyckandet.

Kombinationen av företagarens möjlighet att lyckas samt risken för ett misslyckande är sannolikt två av de viktigaste motivationsfaktorerna i allt egenföretagande. Detta gäller givetvis även företagare i en franchisekedja.

5. Effektiv arbetsfördelning ger mindre overhead och mindre risk

Tanken med att expandera via franchising är ju inte att samtidigt expandera den centrala administrationen. Tvärtom erbjuder franchising en möjlighet att expandera utan att bygga upp en omfattande overhead. Förutsättningen är dock att man redan från start identifierar den naturliga arbetsfördelningen mellan franchisegivare och franchisetagare.

Arbetsfördelningen har två grundprinciper. Franchisetagaren skall göra sådana saker som kräver daglig närvaro och insikt i dagliga detaljer. Franchisegivaren skall göra sådana saker som går att göra för många på samma gång. Det är denna arbetsfördelning som gör att franchisegivaren kan expandera med en väsentligt mindre central administration.