Informationen
Av den tredje paragrafen framgår vad som ska informeras och när. Franchisegivaren ska i god tid ge den information som behövs med hänsyn till omständigheterna. Vad ”god tid” är anges inte direkt i lagen. För att få reda på det måste man söka i lagförarbetena. Där diskuteras olika tidsgränser beroende på om det gäller en nyteckning eller en förnyelse av löpande avtal och om det gäller ett enkelt system eller ett franchisesystem av det mer komplicerade slaget med mycket dokumentation att tillgodogöra sig. I normalfallet är 14 dagar en god tumregel.
Informationen ska lämnas skriftligt och vara klar och begriplig. För att vara på den säkra sidan bör franchisegivaren lämna informationen på svenska eftersom franchisetagaren i annat fall kan invända att den inte var begriplig eller i varje fall svårbegriplig. En franchisegivare måste informera om minst följande åtta punkter.
1 En beskrivning av franchiseverksamheten
Det ska inte vara en allmän beskrivning av franchising eller endast en allmän beskrivning av franchisegivarens affärsverksamhet och affärsidé utan en detaljerad beskrivning som rör den enskilde franchisetagaren. För att vara på den säkra sidan bör man ta fasta på lagens krav och beskriva ”den franchiseverksamhet som franchisetagaren ska bedriva”. Om avtalet gäller en restaurang i Säffle bör beskrivningen göras så lokal som möjligt.
2 Uppgift om andra franchisetagare
Man har i lagen inte angivit något minsta antal. Lagen menar troligen inte att Posten ska ange uppgifter om samtliga 3 800 franchisetagare. Tanken är snarare att ge den potentiella franchisetagaren en uppfattning om hur många franchisetagare det finns totalt, var de finns, hur stora de är, kanske spannet mellan den minsta och den största, namnet och adressuppgifter på de geografiskt närmaste så att man som ny franchisetagare har en möjlighet att höra sig för hur systemet fungerar.
3 Uppgift om avgifter och ersättningar
Detta är nog den viktigaste upplysningen man som ”köpare” kan få. Varje köpare vill veta vad man ska betala för en vara. En potentiell franchisetagare är inte annorlunda. Man vill veta hur mycket det kostar, såväl i direkta avgifter som i indirekta kostnader. För att driva hela kedjan krävs att franchisegivaren får in tillräckligt mycket pengar så att man kan ge den service som kedjan kräver och producera en vinst därutöver. Tanken med denna upplysning är att skapa transparens och tvinga franchisegivaren att berätta hur man tänker tjäna sina pengar.
Det är inte ovanligt att man inom franchising kräver att franchisetagaren köper just de produkter som säljs inom kedjan från en viss bestämd leverantör. Är franchisegivaren själv producent eller grossist kan det förekomma produktpåslag. Om franchisegivaren anvisar ”godkända leverantörer” kan det förekomma marknadsföringsbidrag eller andra bonusar från dessa leverantörer till franchisegivaren. Inget av dessa förfaranden är konstiga eller olagliga. Lagen kräver endast att franchisegivaren ska upplysa om dessa förhållanden redan innan franchiseavtalet ingås.
4 Uppgift om immateriella rättigheter
När man väl har fått reda på hur mycket man ska betala är det på sin plats att få reda på vad det är man får för sina pengar. Många franchisesystem bygger i första hand på varumärket och i andra hand på affärskonceptet. Det är därför viktigt för den som tänker ingå ett franchiseavtal att veta om franchisegivaren har rätten till varumärket eller inte. Det är också viktigt att veta vilken rätt franchisegivaren har och hur omfattande den är. En inarbetad rätt är inte lika säker som en registrerad rätt. En rätt till ett gemenskapsvarumärke i många varumärkesklasser är bättre än rätten till ett svenskt varumärke i en begränsad klass. Det finns dessvärre exempel på framgångsrika franchisekedjor som har varit tvungna att byta varumärke eftersom det först använda varumärket inte gick att registrera.
5 Varor och tjänster som franchisetagaren måste köpa eller hyra
Det är alltså inte ovanligt inom franchising att man kräver att alla franchisetagare köper in och återförsäljer de varor som franchisegivaren föreskriver. För att upprätthålla kvaliteten inom kedjan, kräver ofta franchisegivaren att franchisetagarna ska köpa dessa varor hos vissa godkända leverantörer. Vissa tjänster eller faciliteter måste eventuellt också finnas inom kedjan och krav kan därför förekomma på att franchisetagaren ska hyra till exempel en viss vagn för försäljningen av varorna. Inget av dessa tvång är heller olagligt eller konstigt men man bör – för tydlighets skull – informera om det innan avtal tecknas mellan franchisegivare och franchisetagare.
6 Uppgift om konkurrensförbud
Många franchisesystem är svåra att skydda mot konkurrens. Hur ska det gå att skydda kunskapen hur man steker eller grillar en hamburgare? Nåväl, receptet på såsen kan man i viss utsträckning skydda. Men lagstiftaren anser att uppbyggandet av franchisekedjor är så pass nyttigt för företagsamheten att man har tillåtit konkurrensförbud inom franchising. Det är därför tillåtet att avtala om ett absolut konkurrensförbud under avtalstiden och ett begränsat förbud efter avtalstiden i maximalt ett år.
Ett konkurrensförbud innebär oftast att franchisetagaren inte får bedriva verksamhet eller överhuvudtaget vara inblandad i verksamhet som kan anses konkurrera med det aktuella franchisesystemet. Under avtalstiden är det närmast en självklarhet eftersom det vore illojalt att bedriva konkurrerande verksamhet med den man har träffat avtal med. Förbudet som gäller efter avtalstiden är till för att skydda franchisesystemet och den franchisetagare som eventuellt tar över verksamheten från den första franchisetagaren. I det läget tillåter lagen att man får en fredad tid på ett år då den förste franchisetagaren ska hålla sig borta från just det stället där han eller hon bedrev verksamhet. Om franchisegivaren önskar kräva konkurrensförbud måste man upplysa om detta innan den potentielle franchisetagaren skriver under franchiseavtalet.
7 Uppgift om avtalstiden och om förändringar, förlängning och uppsägning
Med det senaste gruppundantaget om vertikala avtal har den längsta avtalstiden – av praktiska skäl – begränsats till fem år. Det förekommer dock alla varianter på marknaden från ”tillsvidareavtal” till tidsbegränsade avtal på ett, tre och fem år. Ett avtal ska normalt inte förändras under avtalstiden. Inom franchising är det dock mer regel än undantag att franchisegivaren har rätten att göra förändringar i instruktionerna i driftshandboken, så länge dessa inte påverkar huvudsyftet med franchisen eller påför franchisetagarna ytterligare kostnader.
För att undvika tvister om detta kan man införa en rätt för franchisetagare att säga upp avtalet inom 30 dagar från en förändring, om den kan anses ”väsentlig”. Övriga regler om uppsägning, till exempel vid konkurs, bör också antecknas under denna punkt.
Slutligen är den potentielle franchisetagaren intresserad av att veta hur han ska kunna få förlängning av sitt avtal när den första perioden är slut. I de flesta svenska franchiseavtal ges numera franchisetagaren rätten att teckna ett nytt avtal vid utgången av nuvarande avtal. Franchise-givaren ställer normalt upp vissa villkor för sådan förnyelse. Även de ekonomiska konsekvenserna av en uppsägning ska belysas. Här menas att franchisetagaren inte får tillbaka någon del av inträdesavgiften och inte heller får någon goodwillersättning för det arbete han har lagt ned på att bygga upp en kundbas. Man kan också upplysa om eventuella viten man kan tvingas betala om uppsägningen sker på grund av väsentligt avtalsbrott.
8 Uppgift om tvistelösning
De vanligaste formerna för tvistelösning är genom en process i allmän domstol eller skiljenämnd. Franchisegivaren ska informera om hur man ska lösa eventuella tvister och hur kostnadsansvaret vid tvistelösningen ska fördelas mellan parterna. Väljer man allmän domstol anges i rättegångsbalken att förloraren betalar kostnaden för tvisten. Väljer man skiljenämnd finns möjligheten att fördela kostnaderna annorlunda.
Eftersom det i första hand ligger i franchisegivarens intresse att få saken avgjord under sekretess, men även med snabbhet och sakkunskap, kan franchisegivaren ge franchisetagaren en beloppsbegränsning redan i avtalet. Begränsningen kan innebära att franchisetagaren bara riskerar att behöva betala exempelvis ett basbelopp om han eller hon förlorar skiljeförfarandet. Eventuella kostnader för ombud brukar inte vara nå- got problem eftersom de oftast täcks av rättsskyddsförsäkringar.
Inget hindrar att man upplyser om mer än det som vi har tagit upp här. Tanken med informationen är att franchisetagaren ska vara så upplyst som möjligt när han eller hon bestämmer sig för att skriva på franchiseavtalet. Även vid överlåtelse av ett befintligt franchiseavtal till en ny, av franchisegivaren godkänd franchisetagare, ska informationen ges.
