Olika samarbetsformer

Det finns flera olika typer av kedjor som består av enskilda företag som samarbetar. Dessa kan på ytan likna franchisekedjor, vilket ibland leder till missförstånd. Därför tar vi här upp något om andra samarbetsformer och skillnaden mellan dem och franchising.

Återförsäljarkedja

Producenter och distributörer vill ofta skapa en säkrare avsättning för sina produkter. Vissa produkter har ett servicebehov, exempelvis kontorsmaskiner eller trädgårdsmaskiner, och återförsäljarna måste därför kunna reparera och ge service på dem. En del leverantörer skapar ett djupare samarbete med sina återförsäljare genom att utbilda dem, kanske erbjuda en viss skyltning och marknadsföring. Återförsäljaren tjänar på samarbetet genom att få vissa inköpsfördelar, ta del av leverantörens varumärke och eventuella prestige samt i förekommande fall kunna ta hand om service och eventuella riksavtal som leverantören tecknat.

Leverantören erbjuder alltså inte något väl prövat koncept för driften av den typ av verksamhet som återförsäljaren driver. Leverantören har sällan någon erfarenhet alls av att driva den aktuella återförsäljarverksamheten utan erbjuder endast fungerande hantering av sina produkter som i de flesta fall enbart är en del av återförsäljarens sortiment. Exempel på återförsäljarkedjor är bilproducenter och importörer (exempelvis Mercedes-Benz, Volvo, Toyota) och köksutrustning (Marbodal).

Den huvudsakliga skillnaden mot franchising är:

  • Leverantören erbjuder enbart ett koncept för sin produkt och inte ett helt koncept för driften av en återförsäljare.
  • Återförsäljaren äger sitt affärskoncept och har själv utvecklat det framgångsrikt och hyr det inte av någon franchisegivare.
  • Olikheterna mellan återförsäljarna kan ofta vara stora vad avser sortiment, service och affärskoncept.

Frivillig fackhandelskedja (Frifackkedja)

Det är vanligt med frivilliga fackhandelskedjor inom svensk handel. Kedjorna har i allmänhet funnits länge och är ofta framgångsrika.

Frifackkedjor har oftast bildats genom att ett antal butiker i samma bransch har startat ett samarbete, ofta rörande inköpsförhandlingar. Man har skapat en stordriftsfördel genom att representera en gemensam och större inköpskraft och har på så sätt kunnat förbättra inköpsvillkoren avsevärt jämfört med vad var och en tidigare kunnat få.

Efterhand har samarbetet utvecklats till att omfatta andra arbetsområden där man funnit stordriftsfördelar, till exempel inom marknadsföring, distribution, logistik och utbildning. Samarbetet har utökats och fler medlemmar har anslutits till frifackkedjan. Hanteringen av det gemensamma har därefter blivit för stor för att skötas av medlemmarna på frivillig basis, därför har man upprättat ett kontor med gemensamt anställd personal. Så har kedjan fått ett huvudkontor.

Huvudkontoret har efterhand organiserats i ett medlemsägt driftsbolag. Ägarkonstruktionerna varierar något. En del frifackkedjor har bildat en ekonomisk förening som i sin tur äger driftsbolaget, en del har ingen mellanliggande förening. Vissa kedjor har låtit den gemensamma verksamheten bedrivas inom den ekonomiska föreningen utan att ha något särskilt bolag för uppgiften.

Gemensamt för frifackkedjorna är dock att det gemensamma bolaget/ föreningen ägs av medlemmarna. Styrelsen väljs av medlemmarna och styrelsen anställer en vd som leder den dagliga verksamheten i bolaget/ föreningen.

Det gemensamma varumärket ägs ibland av det gemensamma bolaget. Men lika ofta har medlemmarnas egna bolag givits rätten att registrera en firma (företagets namn) som innehåller varumärkets namn, till exempel Expert i X-stad AB. Vem som äger det affärskoncept som bedrivs av respektive medlem, hur likartat det än är, är inte alltid självklart. I en del fall har affärskonceptet definierats och dokumenterats av huvudkontoret och ibland inte. Det är dock vanligt att den enskilde medlemmen anser sig ha äganderätt till det affärskoncept dennes butik använder oavsett om det överensstämmer med det gemensamma och ibland dokumenterade affärskonceptet. Exempel på frivilliga fackhandelskedjor är Elon, Järnia, Audio Video och Woody.

Den huvudsakliga skillnaden mot franchising är:

  • ”Huvudbolaget” ägs av medlemmarna. I en franchisekedja ägs ju ”huvudbolaget” inte av franchisetagarna.
  • ”Huvudbolagets” styrelse tillsätts och avsätts av medlemmarna. I en franchisekedja tillsätts styrelsen i ”huvudbolaget” av ägarna.
  • Affärskonceptet är utvecklat av medlemmarna. I en franchisekedja är ju affärskonceptet utvecklat av en franchisegivare.
  • En medlem kan i allmänhet lämna kedjan utan att behöva sluta med verksamheten. I en franchisekedja har franchisetagarens företag i allmänhet startats för att ingå i kedjan och har inte bedrivits innan. När en franchisetagare inte längre vill bedriva verksamhet inom kedjan så får ägaren sälja verksamheten till någon som blir ny franchisetagare.
Kontakta oss