Kapitel 18 – Franchiseavtalet

Avtalet måste vara i balans så att båda parter upplever det som rättvist. Så har tyvärr inte alltid varit fallet inom franchising och vi tvingas därför leva med påståenden som att franchiseavtalet är ett ”slavkontrakt”. Hur kommer man då ifrån detta påstående? Jo, först och främst kan man göra ett enkelt test av avtalet genom att byta ut ordet ”franchisegivaren” respektive ”franchisetagaren” mot ordet ”parterna” på alla ställen. Där det går att göra en bestämmelse ömsesidig, kan det ofta vara bra att göra det. Till exempel bör en sekretessbestämmelse binda båda parter och inte bara den ene. Andra bestämmelser går inte att göra ömsesidiga, det är till exempel franchisegivarens skyldighet att utveckla konceptet och att utbilda franchisetagaren, samtidigt som det är franchisetagarens skyldighet att följa de utvecklingar som införs i konceptet och att delta i utbildning.

Franchiseavtal är oftast omfångsrika och aningen ”pratiga”. Istället för att följa den svenska avtalsförfattartraditionen och begränsa ett avtal till ett absolut minimum, använder man inom den praktiska franchisejuridiken gärna det mer angloamerikanska avtalssättet där bestämmelser motiveras och förklaras direkt i avtalet. Tanken är att en franchisetagare inte ska behöva vara utbildad jurist för att förstå vad han eller hon skriver på. Franchiseavtal brukar inkludera alla rättigheter och skyldigheter oavsett om de redan framgår av gällande lag. Avtalstexten bör dessutom vara enkel och tydlig, med andra ord inte skriven på ”juridiska” utan på ett sätt så att gemene man kan förstå innebörden.

Under senare år har franchiseavtalets innehåll standardiserats eftersom de flesta franchisesystem följer den Checklista för franchiseavtalet (se bilaga) som finns publicerad på Svenska Franchiseföreningens webbplats. Det här kapitlet går igenom checklistan och förklarar varför respektive punkt bör finnas med i franchiseavtalet.