Förhållandet till tredje man

I kapitel 15, Franchising i juridiken, skriver vi om mellanmansrätten som innebär att man i näringslivet ibland vill använda sig av mellanmän för att skapa en vision av att ens företag är större än det i verkligheten är. Franchising tillhör denna skara. Franchisegivaren hyr ut ett affärskoncept och rätten att använda ett varumärke och får därigenom ett antal företagare som uppträder som om de tillhör ett och samma företag. I de flesta fall är franchisegivaren glad att missuppfattningen existerar men det finns tillfällen då det inte är så lyckat. När franchisetagaren beställer varor vill inte franchisegivaren bli betalningsskyldig. Om franchisetagaren får problem med en anställd vill inte franchisegivaren bli stämd för detta.

Det krävs därför ett kapitel i franchiseavtalet där det klart slås fast att franchisegivaren och franchisetagaren är två oberoende parter som inte har fullmakt för varandra om det inte framgår av avtalet. Franchisegivaren kan i vissa fall ges fullmakt att föra inköpsförhandlingar för kedjans samtliga butiker.

Man måste också klarlägga hur franchisetagaren ska markera oberoendet utåt för att undvika missförstånd. Ett minimikrav finns i aktiebolagslagen där det anges att varje aktiebolag ska – på sina brev, fakturor, orderblanketter och webbplatser – ange bolagets firma (bolagsnamnet), orten för bolagets säte och organisationsnumret. I franchiseavtalet bör man dock även föreskriva vad man ska göra om det uppstår missförstånd.