Andra brister
Franchisetagaren når inte upp till miniminivån
En av de värsta följder ett franchisesystem kan drabbas av är att franchisetagarna blir ”fat cats”, alltså nöjda med den utveckling som sker och utan lust att anstränga sig mer för att öka omsättningen eller etableringstakten. I en egenägd verksamhet brukar man vilja maximera utnyttjandet av ett område eller en butik. Överfört på franchising innebär det att man bygger in krav på en viss utveckling över åren. Man kommer överens med franchisetagaren om en budget för kommande år och sätter upp vissa minimikrav. Om dessa inte uppnås kan ett antal bestraffningar eller ”lösningar” bli aktuella.
Den lägsta bestraffningen är att franchisetagaren betalar en serviceavgift som om miniminivån har uppnåtts, det vill säga en högre avgift än den han skulle betala på den lägre omsättningen. Steg två i bestraffningen är att exklusiviteten upphör för marknadsområdet, och franchisegivaren eller en ny franchisetagare kan komma in på samma område och konkurrera med franchisetagaren. Det ger ganska snabbt svar på om marknadsområdet hade potential för ytterligare ansträngningar. Slutligen, den yttersta nivån av bestraffning, är en rätt för franchisegivaren att säga upp franchisetagaren på grund av underprestation.
Franchisetagaren agerar utanför exklusivt område
Franchisetagare A ringer upp franchisegivaren och berättar att hans kollega franchisetagare B är inne och agerar på A:s exklusiva marknadsområde – det rör sig om ett tjänsteproducerande franchisesystem. Eftersom franchisetagarna inte har något avtal sig emellan kan de inte själva lösa konflikten. Franchisegivaren har det yttersta ansvaret att vaka över kvaliteten i kedjan och den som har avtal med respektive franchisetagare.
Franchisegivaren bör därför ta kontakt med franchisetagare B och fråga varför han är inne på A:s område. Det kan finnas en alldeles legitim förklaring om B har blivit kontaktad av en kund som bor inom A:s område. Det är nämligen olagligt att förhindra så kallad passiv försäljning, dvs. försäljning där kunden söker upp en viss franchisetagare och ber just denne utföra tjänsten eller sälja varan. Om det däremot visar sig att B har verkat aktivt för att få detta uppdrag måste franchisegivaren omgående påtala avtalsbrott och kräva rättelse från B:s sida. Ett sätt att rätta till det är att B lämnar uppdraget till A.
Franchisetagaren är kriminell eller ”tveksam”
Vi har sett ett exempel på en franchisetagare som skattefuskade, höll sig undan från delgivningar, sålde sitt bolag till en ”målvakt” och till slut blev försatt i konkurs.
Vi har också sett ett annat exempel på en franchisetagare som på sin fritid var aktiv i en klubb med diskutabelt rykte. Tidningarna skrev om klubbens aktiviteter och drog paralleller till kriminalitet även om ingenting konkret går att hänföra till franchisetagaren. Övriga franchisetagare läser om detta i tidningarna och kräver att franchisegivaren ska göra något.
I det första fallet fanns en klausul som krävde att franchisetagaren skulle betala skatter och avgifter i rätt tid och på rätt sätt samt en klausul som krävde franchisegivarens skriftliga tillstånd vid överlåtelse av bolaget. Franchisegivaren kunde med stöd av dess klausuler säga upp avtalet. I det andra fallet var det svårare. Huvudtesen i svensk rätt är att man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Trots detta kan det vara klokt att ha en klausul i franchiseavtalet som ger franchisegivaren rätt att säga upp avtalet genast om franchisetagaren vidtar åtgärder som skapar badwill kring kedjan. Det gäller att formulera klausulen så att syftet att skydda varumärket blir tydligt och inte ger franchisetagaren utrymme att senare återkomma med skadeståndsanspråk om han frias i en kommande rättegång.
I båda fallen var det viktigt att franchisegivaren agerade genast så att den felande franchisetagaren upphörde att representera kedjan. Ett varumärke är mycket svårt att bygga upp och ladda med positiv energi, men otroligt lätt att fördärva och göra helt värdelöst. Det tydligaste exemplet på ett förstört varumärke är när den globala revisionsfirman Arthur Andersen gick under som en konsekvens av Enron-skandalen (2001). I revisionen av Enron framkom sådana brister i den av Arthur Andersen godkända redovisningen, att Arthur Andersen tvingades avveckla sin verksamhet i USA och strax därefter i hela världen.
