Vägran och ifrågasättanden
Franchisetagaren ifrågasätter system och produkter
Det finns alltid personer som har nära till kritik. Den franchisetagare som börjar med att klaga redan när den första leveransen har kommit bör man passa sig för.
Det bästa man kan göra som franchisegivare är att direkt ta tag i problemet. Diskutera med franchisetagaren och kom överens om spelreglerna. Det är franchisegivaren som bestämmer kvalitetsnivån inom kedjan och den franchisetagare som inte håller med bör söka sig till en annan kedja. Om en franchisekedja väljer att sälja produkter ur ett tydligt lågprissortiment kan en enskild franchisetagare inte klaga på kvaliteten och vägra sälja eller komma med förslag om kvalitetsförbättringar. Om franchisetagaren börjar med klagomål på startpaketet och efter tillsä- gelse inte rättar in sig i ledet bör franchisegivaren avsluta samarbetet innan det ens har börjat.
Franchisetagaren byter inte IT-system
I det här exemplet behöver franchisesystemet förnya sitt IT-system. Franchisegivaren vill binda ihop verksamheten och skapa det nav som man så länge behövt för kommunikation och liknande. Alla franchisetagare anser att det är en positiv förändring men några få påpekar att förnyelsen inte kan leda till ytterligare avgifter.
Som franchisegivare bör man aldrig införa ytterligare avgifter utöver de som finna angivna i franchiseavtalet. Även om avtalet innehåller en rätt att göra tillägg och förändringar i handboken kan man inte tolka det så att det är tillåtet att kostnaden för franchisetagaren ska öka genom tillägg eller förändringar. I detta sammanhang kan man inte ens tillämpa en skälighetsavvägning, inte ens den lägsta kostnadsökning kan påföras genom en ensidig ändring av texten i handboken.
Därför måste franchisegivaren vara klar och tydlig med vad som kan krävas av franchisetagare under löpande avtalstid. Vill man kunna ändra IT-system, ändra logotyp eller lägga till nya varumärken ska det klart framgå att sådant kan förekomma och att franchisetagaren är skyldig att införa dessa ”på egen bekostnad”.
Franchisetagaren vägrar byta skylt
Ett grundkrav enligt det tidigare gruppundantaget för franchiseavtal var att man agerade under en gemensam identitet. Trots detta finns det kedjor som har dubbel identitet där ett lokalt namn tillåts vid sidan av kedjans identitet. Detta är i och för sig vanligare inom de frivilliga kedjorna men det förekommer också inom franchising.
När franchisegivaren kräver att det lokala namnet ska bort och det gemensamma ska fungera som den enda identiteten har det förekommit att franchisetagare svarat att det vore olämpligt eftersom det egna bolagsnamnet är mer känt på den aktuella orten. Som franchisegivare bör man ta sig tid att pedagogiskt förklara att det inte handlar om ”den här orten” utan om en gemensam kedja där kunder ska känna igen sig oavsett vilken ort man kommer ifrån. Man kan tillåta en tidsbegränsad utfasning av det lokala namnet.
Franchisetagaren vill inte gå med i tv-annonsering
När en franchisekedja växer såväl omsättningsmässigt som geografiskt kommer man troligen till den nivån då man börjar göra tv-annonsering. Om marknadsföringsavgiften inte täcker denna kostnad räcker det inte för franchisegivaren att ändra i handboken och på så sätt skapa sig en rätt att ta ut ytterligare pengar från franchisetagarna.
Lösningen är istället att förklara för samtliga franchisetagare att om man vill att kedjan ska annonsera i tv måste alla bidra med ytterligare pengar. Den som vägrar kan inte tvingas under löpande avtalsperiod. I det kommande avtalet bör dock marknadsföringsavgiften ha höjts så att kostnaderna för tv-annonseringen täcks.
Franchisetagaren vägrar följa sortiment
Det finns alltid franchisetagare som ”vet bättre” än franchisegivaren. Ett typfall är franchisetagaren som berättar för franchisegivaren att det fö- reskrivna sortimentet inte fungerar i ”vår stad”. Han säger också att han måste ha X och Y och att han definitivt inte kan sälja Z. Även här finns ett antal sätt att lösa problemet på.
Ett är att ha flexibilitet i sortimentet. Hur kommer det sig att X och Y inte behövs överallt om en annan franchisetagare ”måste” ha dem? Man kanske skulle prova överallt? För tydlighets skull kan man också kräva att franchisetagaren har ett antal exemplar av Z, bara för att visa att alla måste ha full sortimentsbredd. Ju mer enhetligt det går att hålla sortimentet, desto mer enhetligt uppfattas franchisekedjan. Om konsumenten går in i en butik i Halmstad och hittar X och Y förväntar hon sig att hitta detta även i butiken i Kiruna.
